Cicci var den hund som väckte vårt intresse för Leonbergerrasen. Två veckor före jul år 2005 skulle vi ha hem henne på prov, och naturligtvis gick det inte att säga nej till ett sådant charmtroll. Vi visste då egentligen väldigt lite om Leonbergern, tidigare erfarenheter rörde snarare Landseer, Pyrené, New Foundland, och någon enstaka landsvägskorsning.
De erfarenheterna gjorde att Leonbergern visade sig vara ett naturligt val, i och med dess historia och bakgrund.
Cicci var ett praktexempel på hur viktigt det är att låta en Leonberger växa upp i en lagom lugn takt. Antagligen hade Cicci under sin uppväxt i det närmaste obegränsad tillgång till valpfoder, och så vitt vi vet var hon under sitt första halvår gravt överviktig. Detta, ihop med förmodade ärftliga defekter, ledde till allvarliga problem med höfter och knän. När hon som vuxen stog normalt slog nästan hasorna ihop, och klorna pekade mer eller mindre rakt ut från kroppen. Vi kan därför inte nog poängtera hur viktigt det är att ge en Leonberger rätt foder i rätt mängd, samt att vara noggrann i valet av avelsdjur.
Cicci hade en stor portion vakt i sig, och även en hel massa moderskänslor, både för tvåbenta och fyrbenta familjemedlemmar. Därutöver hade hon Leonbergerns fantastiska förmåga att slå lock för öronen när hon vädrade något spännande.